För ibland känns det som jag har världens bästa runt omkring mig, men jag känner mig rätt sviken också samtidigt?
Är det normalt i en vänskaps krets?

Menar inte att peka ut någon person eller så, bara tankar man har.

Att ska det alltid vara så att man ska tycka synd om andra, men när man själv behöver det stödet så måste man gömma det för man vet att det inte är lönt..

Men är riktigt irriterad och lack på falskheten!
Skiter i om jag står utan vänner just nu känner jag...

är fan lyckligare av att inte kunna bli sviken alls då ju!