vart ska jag börja? jag måste iallafall få skriva av mig, och det blir självklart här. men jag hoppas iallafall att du läser detta, när jag vet att många andra snart kommer sluta eftersom jag nog kommer skriva rätt långt, & inte tänka på stor bokstav i början osv.. till och börja med vill jag fråga, vart fan är livet påväg? samma sak varje dag, som natt, samma sak varje morgon, som kväll. 

vart är du & jag påväg? mitt svar: till en förlovning och till ett liv då man bildar familj, har jag rätt? du borde veta hur mycket jag längtar. men vad hände med tiden? stannade den? innan gick allting så fort, månaderna bara rusade iväg. men nu tycker jag bara det går saktare.. står vi stilla i tiden för att lösa något? för jag vet inte vad isåfall. jag vet inte hur du tycker & känner. jag sagt många gånger, och du borde veta vid denna tiden nu att jag säger vad jag tycker, och jag står för det. och detta står jag för: jag älskar dig & jag kommer aldrig lämna dig! så länge du känner likadant, så kommer vi komma långt. men just nu, känns det som att vi står stilla? jag har sagt det många gånger, och jag säger det igen: det finns ingen som du. det var du som räddade mitt liv! har du glömt det? har du någonsin förstått hur mycket du betyder för mig? ärligt, tror jag inte du insett det. för även om jag berättat för dig, tusentals gånger, varför, så tror jag endå inte du förstår. jag har många gånger tänkt, att det handlar inte bara om kärleken till varandra, utan det är att man behöver varandra. men jag vet inte om jag kan hålla mig till den tanken längre. för man klarar sig inte utan kärlek, och det vet du mycket väl. ända sen man föddes, så behöver man kärlek, det är kärlek som får en att fortsätta leva, att kunna leva. så jag har ändrat min åsikt, man klarar sig inte bara med att man har varandra - man måste skapa kärlek. för kärlek är inte att hitta någon man kan leva med, utan kärlek är hitta någon man inte kan leva utan. & jag kan inte leva utan dig, det vet jag. vad skulle jag vara utan dig? hur skulle jag någonsin kunna se livet på den ljusa sidan igen? och jag tycker det är så synd, fruktansvärt synd, att ni killar aldrig kan få fram era känslor. för det är ju bevisat för länge länge sedan. och därför jag skriver killar, är för att det är inte bara du, det är många. men hur svårt är det egentligen? det har jag frågat många gånger, eller hur? och jag har gett dig råd, men har du tagit dom. fast en sak måste jag faktiskt säga, som du borde veta om mig nu, du påverkar hur jag ska bete mig. är du sur, blir jag sur. är du glad, tror du inte jag blir glad då? för jag vet så jävla väl vilket av dem du är. anledningen är faktisk att jag tar upp detta, är från igår. du var så känslokall. du visade inte ett skit. inte ens ett leénde när jag kom?

så är det vid de tillfällerna du glömmer att jag älskar dig? för då skyller du alltid på dig själv, att det är du som har gjort något fel. du vet ju att har du det, så säger jag det. jag skulle inte vara någonting utan dig. tänk så mycket som man förlorar. det är inte bara du & jag som är finito. det är min vänskap till din familj, och din vänskap till min. det är alla minnen, alla känslor. skulle du ens klara av att se mig om det tog slut? jag vill inte ens tänka tanken, för det kommer aldrig bli så! jag älskar dig för mycket för att släppa allt. men som jag skrev tidigare, vart har tiden tagit vägen? vi gör aldrig något, för tiden står stilla, samtidigt som dagarna bara försvinner. för man har inte tagit vara på dom. ännu en dag i livet, som är meningslös. är det så man vill minnas sin ungdom? jag vill iallafall minnas den som att jag var lycklig, och att jag tog vara på livet. men jag vet inte hur du ser på det, men jag tror ganska så säkert, att just det, inte kommer komma fören om några år. så min önskan är, att det fortfarande kommer vara du och jag, som går in i livet stora mening..

Grattis min fina pappa på din 50 års dag :) Älskar dig